Rödgrönt hot mot jobben i Göteborgs hamn

Det som skapat rikedom i Sverige, tagit oss ur fattigdom och byggt Göteborg och Sverige starkt är frihandel. För en stad som Göteborg är handel och sjöfart extremt viktiga, vilket vår hamn är ett tydligt exempel på. Kan då valutgången påverka framtiden för Göteborgs hamn?

Ja, på sikt spelar det roll för Nordens största hamn vilken inställning regerande partier har till frihandel. De partier som växte sig starka i europaparlamentsvalet är på olika sätt kritiska till fri rörlighet för såväl varor, tjänster, kapital och människor. Låt oss därför titta lite närmare på dessa partier.

Vänsterpartiet är kritiska till marknadsekonomi och internationell handel. De ser tullar och handelsbegränsningar som ett sätt att kontrollera ekonomin. Detta har visat sig vara förödande för merparten människor i de länder där dessa hinder tillåtits. Det omfattande frihandelsavtalet TTIP mellan EU och USA som börjat förhandlas, är (V) kraftfullt emot.

Miljöpartiet är också kritiska till internationell handel men med en annan motivering . Här är det närproduktion och minskade godsflöden som av miljömässiga skäl anses vara bäst. Trots att sjöfart är det mest miljövänliga sättet att transportera långväga ser (MP) det som principiellt viktigt att minska godsflöden såväl nationellt som internationellt.

Feministiskt Initiativ som efter en massiv mediaboost fick framgång i EP-valet, har ingen ekonomisk politik så här långt. (FI) har dock en tidigare (V)-ledare som nuvarande partiledare och har i de flesta frågor landat till vänster. Sannolikt ligger de närmare (V) än något annat parti i synen på frihandel.

Sverigedemokraterna, var står de? Här är det inte den fria rörligheten av varor som är problemet utan att människor och tjänster går över gränserna. Särskilt rörlighet in i Sverige.. Liksom (MP) är (SD) starkt tillväxtkritiska och därmed farliga för den frihandel som ger tillväxt och arbetstillfällen, och som även bidrar till innovation och öppenhet vilket i slutändan skapar välstånd.

Mot dessa står de fyra allianspartierna som är klart frihandelsvänliga. Detta är även Socialdemokraterna – förutom när det handlar om rörlighet av tjänster. Det visar sig tydligast i deras syn på arbetskraftinvandring, vilken man kraftigt vill begränsa. Sammantaget hotas frihandeln och därmed tusentals jobb i Göteborg om valresultatet från i maj skulle stå sig i riksdagsvalet.

Frihandel är rätt, såväl ideologiskt, ekonomiskt som moraliskt. Frihandel ger mer än bara tillväxt och arbetstillfällen. Den bidrar till kulturutbyte och ökad respekt mellan människor. När såg världen senast en väpnad konflikt mellan två utvecklade handelspartners? Det är denna välståndsskapande frihandel som de fyra mest framgångsrika partierna i EP-valet är emot. Minskad handel för Sverige skulle slå hårt mot vår välfärd. Det skulle också påverka Göteborgs Hamn med minskade godsflöden och färre jobb såväl i hamnen som i kringliggande näringar.

Om en röd-grön-rosa majoritet med svarta inslag blir verklighet, kommer det slå hårt mot Sverige i allmänhet och Göteborg i synnerhet. Vill vi se en stark utveckling av Göteborgs Hamn är ökad – inte minskad – handel receptet. Därmed finns ytterligare starka skäl till att kämpa för alliansstyre i såväl landet som staden.
Dags att gå från ord till handel.

Dela/Spara

Ett manifest i regnbågens färger

Det släpptes ett manifest idag – Alliansens valmanifest ”Vi bygger Sverige” http://www.alliansen.se/2014/09/vi-bygger-sverige-alliansens-valmanifest-2014-2018/ . Bland jobb, skola och ekonomi kan man även hitta en hel del HBTQ-frågor som lätt glöms bort i sammanhanget. Här några axplock ur den digra skriften som krönikören Bengt Held http://bengtheld.blogspot.se/2014/09/alliansens-nya-valmanifest-battre.html sammanfattat på sin blogg:

• Vi motarbetar fördomar och hat. Alla människor ska kunna känna sig delaktiga i vårt samhälle, oavsett religion, etnicitet, sexuell läggning eller kön.
• Vi välkomnar också att det växer fram alternativ, såsom äldreboenden med inriktning på särskilda diagnoser, språkgrupper eller med HBTQ-kompetens.
• Vi måste se särskilt allvarligt på brott som begås mot människor på grund av etnisk tillhörighet, religion, sexuell läggning eller könsidentitet. Hela Sverige ska vara ett tryggt land att leva i för alla och hatbrott hotar den tolerans och öppenhet som präglar och ska prägla Sverige.
• Unga HBTQ-personer ska kunna delta i idrotts- och föreningsliv utan att möta fördomar och diskriminering.
• Sverige ska i internationella sammanhang arbeta för att värna utsatta minoriteter…. Sverige ska fortsätta att bekämpa all form av diskriminering. Jämställdhet och kvinnors lika rättigheter är en av våra viktigaste demokratiska utmaningar. Detsamma gäller HBTQ-personers rättigheter varhelst de ifrågasätts.

Även på det här området har alltså Allianspartierna talat ur skägget. Vi väntar fortfarande på det allra  f-ö-r-s-t-a gemensamma utspelet om någonting från S, V, MP, FI och FY med flera.
Hur svårt kan det vara?

Urstarka finanser banar väg för fler jobb och en bättre välfärd

Nedanstående inlägg publicerades på GP Debatt webbsida 20 november.

Sverige har i dag Europas starkaste offentliga finanser vilket ger oss utrymme att lägga fram en budget som både ökar sysselsättningen och företagens konkurrenskraft samtidigt som välfärden stärks, skriver Hans Rothenberg och Jonas Ransgård (M).

Vi står upp för att den gemensamt finansierade svenska välfärden ska vara tillgänglig för alla genom livet och kännetecknas av trygghet och kvalitet i hela landet. Under sina två mandatperioder har Alliansregeringen gjort historiska satsningar där vi sedan 2006 tillfört 67 miljarder på vård, skola och omsorg. Vi fortsätter att satsa på kvalitet och effektivitet i vården och föreslår därför en flerårig satsning på vård av personer med kroniska sjukdomar och fler platser på hälso- och sjukvårdsutbildningar.

Alliansen är tydlig med att vi tillsammans går till val på en ansvarsfull ekonomisk politik som skapar fler vägar till arbete då detta är grunden för en fortsatt stark välfärd. Den resan börjar med Sveriges småföretagare och entreprenörer som utgör en viktig tillväxtmotor då fyra av fem jobb skapas här. Det är därför av största vikt att vi fortsätter utveckla ett företagsklimat som förenklar för företagare att starta och driva verksamhet.

Genom att införa ett investeraravdrag och sänka bolagsskatten samt arbetsgivaravgifter kompletteras tidigare åtgärder, såsom sänkt restaurangmoms, vilka tillsammans beräknas skapa nära 130 000 jobb. Vi fortsätter att underlätta företagens vardag i budgeten med målsättningen att fler ska våga språnget att förverkliga drömmen om att starta företag om trösklarna. Därför görs en översyn av högkostnadsskyddet för sjuklönekostnader och arbetar vidare med en dörr in för företagens uppgiftsinlämning till myndigheter. Dessutom införs riktade åtgärder för att främja kvinnors företagande, unga innovatörer och entreprenörskap på högskolor och universitet.

Fortsätter på inslagen väg

Under Alliansregeringens tid har hushållens ekonomi stärkts och på den vägen fortsätter vi. Därför införs nu en förstärkning av jobbskatteavdraget, höjd gräns för statlig inkomstskatt och sänkt skatt för pensionärer vilket ökar konsumtionsutrymmet och främjar handel och tillväxt samtidigt som vi uppmuntrar till arbete och gör att fler människor har mer att leva på av sin lön. Jobbskatteavdragen har sammantaget inneburit en extra månadslön om året för det arbetande Sverige. För en vanlig barnfamilj kan jobbskatteavdragen innebära ett välbehövligt tillskott på upp till 4000 kronor i månaden.

Mot detta står Socialdemokraterna som vill skicka in en chockstöt mot arbetslinjen och företagsamheten genom att höja såväl bolagsskatten som arbetsgivaravgiften för unga. När man dessutom kryddar anrättningen genom att fördubbla restaurangmomsen landar notan på ökade kostnader på över 30 miljarder kronor direkt riktade mot Sveriges viktigaste jobbskapande kraft. I ett möjligt samarbete med Miljöpartiet och Vänsterpartiet riskerar skattehöjningarna rusa upp mot 70 miljarder kronor och riskera bortåt 90 000 färre jobb. Alltså ett omvänt recept som gör det dyrare och svårare att starta företag och skapa fler jobb.

Det är nu gyllene läge att ta vara på Sveriges goda förutsättningar att med urstarka finanser kunna satsa när andra länder i vår närhet får bromsa och skära ner. Med Alliansregeringens budget som nu ligger på riksdagens bord tar vi moderater fortsatt ansvar för Sverige för fler jobb, ökad tillväxt och bättre välfärd.

Hans Rothenberg (M)
riksdagsledamot Finansutskottet

Jonas Ransgård (M)
vice ordförande Göteborgs kommunstyrelse

Nytt avdrag för investering gör fler till engagerade ägare

Nedanstående artikel publicerades i Entreprenör #9

Den 2 oktober beslutade riksdagen om införandet av det så kallade investeraravdraget som kan komma att spela en stor roll för små företag i tidiga skeden av sin utveckling. Investeringsavdraget tillfaller privatpersoner som satsar pengar i företag med färre än femtio anställda och en nettoomsättning på mindre än 80 miljoner kronor.

Avdraget motsvarar hälften av investeringsbeloppet upp till 1,3 miljoner. För den enskilde innebär det en skattelättnad upp till 195 000 kronor. Genom att uppmuntra till investeringar ökar avdraget tillgången till kapital för företag som ofta befinner sig i ett kritiskt skede av sin utveckling. Samtidigt blir det mer intressant för den utanför den inre kretsen i ett företag att stödja en affärsidé man tror på. En annan viktig dimension i kvartalskapitalismens tidevarv är bristen på det engagerade ägandet. Det är något som saknas på många håll men återfinns i flera av det stora familjeföretagen. Den som utifrån egen övertygelse satsar pengar på att stödja en affärsidé, gör det troligtvis mer långsiktigt och med större engagemang i företagets fortlevnad även om motsvarande belopp satsas på börsen. Investeringsavdraget är särskilt välkommet då det siktar in sig på att nyttiggöra det enskilda privata kapitalet.

Socialdemokraternas recept på kapitaltillskott handlar ofta om att staten och politikerna är bäst skickade till detta och att anonyma ansiktslösa system ger den bästa utvecklingen. I det resonemanget kan skatterna aldrig bli för höga och dessutom ska ett statligt innovationsråd med statsministern i spetsen stå för de nya idéerna, samtidigt som riskkapitalet ska tillhandahållas av statliga myndigheter. Att vi behöver en god infrastruktur för statligt riskkapital ifrågasätter ingen men vi riskerar att gå miste om väldigt mycket om inte även enskilda personer bjuds in att bidra med egna idéer och satsningar.

Hans Rothenberg (M)
Riksdagsledamot

Varför detta motstånd mot sänkt krogmoms?

Nedanstående artikeln publicerades på GT debatt (pappersupplaga) 13 november.

I den politiska debatten kan man under senare år skämtsamt konstatera att Socialdemokraterna gärna motsätter sig alla skattesänkningar – innan de genomförs. Det gäller såväl jobbskatteavdraget som den sänkta bolagsskatten.

Intressant nog gäller det dock inte den sänkta restaurangmomsen där det utlovats en återställare vid en S-regering efter nästa års val. Även den halverade arbetsgivaravgiften för unga skulle komma att höjas, något som i allra högsta grad skulle påverka hotell- och restaurangbranschen där många unga får sitt första jobb. Motståndet mot den sänkta restaurangmomsen är på ett sätt lätt att förstå. De som tycker att skatterna aldrig kan vara för höga ser varje skattesänkning alltid som en utgift, sällan som en satsning och aldrig som något som kan vara principiellt rätt och riktigt. Det gäller såväl sänkta skatter för vanligt folk som sänkt moms på restaurangmat.

Det som skiljer de två reformerna åt är att den förra har haft så påtaglig påverkan på människors ekonomi att det blir svårsålt att backa bandet tillbaka. Momssänkningen å andra sidan ses av kritikerna som en eftergift till ett särintresse, en reform som inte skulle sörjas av någon annan än de närmast berörda om den revs upp. Det är min och många andras fasta övertygelse att den bedömningen är helt fel. I själva verket är den sänkta restaurangmomsen ett skolboksexempel på vad som kan hända när företagen i en bransch får ett större ekonomiskt utrymme att använda till investeringar, nyanställningar eller till att sänka eller hålla tillbaka priserna för att locka fler kunder. Flera krögare har berättat om att de kunnat satsa på att utöka sin verksamhet tack vare den sänkta momsen. När reformen kom på plats fick även Tillväxtanalys i uppdrag att utvärdera den. En första delrapport kommer redan den 1 januari 2014. Det ska bli mycket intressant att se en total genomlysning av reformens effekter. Branschens intressenter har löpande kunnat redovisa mycket positiva resultat – Visitas senaste beräkningar visar på fler än 10 000 nya jobb sedan januari 2012 – men det är viktigt att få tydliga belägg på de totala effekterna.

Den faktiska nytta som momssänkningen skapat för branschen och alla som lever av eller kommer i kontakt med den, gör motståndet mot reformen svårare att förstå. De småföretagare som har fått bättre marginaler och alla de som gått från arbetslöshet till jobb tillhör inte något särintresse. Detta kommer alla vi som stöder reformen att ständigt påminna om.

Hans Rothenberg
Riksdagsledamot (M)

Jag kandiderar åter till Riksdagen

Många har säkert märkt att det är provvalstider igen. Till och med fredagen den 18 oktober håller den digitala vallokalen öppet. I år är det dessutom fritt fram även för dem som inte är medlemmar i Moderaterna att rösta. Hur du som vill vara med går till väga kan du läsa mer om här.

Jag ställer åter upp som kandidat till Riksdagen. Om du följt mig under mina år som riksdagsledamot och gillar den jag är och det jag gör, hoppas jag att du lägger din röst på mig. För dig som inte kan tänka dig en röst på Moderaterna, men väl en röst på Hans Rothenberg, är det också något jag välkomnar.

Det här är dock inte en start på en kampanj utan en enkel avsiktsförklaring. Jag känner att lusten finns där och att jag har mer att ge i mitt uppdrag. Därför vill jag gärna fortsätta som riksdagsledamot i en mandatperiod till. Jag tänker däremot inte använda tiden under provvalsveckorna till något annat än det jag brukar, d v s utföra det jobb som ligger på varje riksdagsledamots ansvar varvat med besök hos företag och möten med intressanta människor. Och inte minst att prata med så många som möjligt om de frågor jag brinner för och som jag tror gör Sverige till ett bättre land att leva och verka i. Har jag lyckats väl med mitt arbete är det de år av engagemang jag hittills investerat i mitt uppdrag som räknas mer än vad som händer mellan idag och nästa fredag.

Jag är tillgänglig för frågor, kommentarer och synpunkter. Du når mig enklast på Facebook eller genom att kontakta mig via e-post eller på telefon. Inte heller detta är något som skiljer sig från “business as usual”. Jag uppskattar alltid kontakter med vänner, nya och gamla bekanta och en engagerad allmänhet. Jag har tack vare er fått ovärderlig input och många nya idéer genom åren.

Foto på Hans från Riksdagens frågestund

Det motionerades i år igen!

Med sista dag för inlämning i fredags är ännu en motionsperiod till ända. Till skillnad från den bild som ofta målas upp i tidningen är det inte under den allmänna motionsperioden som man som riksdagsledamot gör sin största insats. Däremot är motionerandet en väldigt synlig del av uppdraget. För de flesta av oss är motionsperioden ett utmärkt tillfälle att lyfta viktiga frågor och se till att de kommer upp på dagordningen, både medialt och i de utskott där motionen behandlas.

För egen del blev det i år många motioner som rör frågor jag inte tidigare motionerat i. Samtliga av dem där jag står som förstanamn hittar du nedan. Hela listan över de motioner som jag väckt på egen hand eller tillsammans med andra kan du se här.

Sjöfarten

Självklart blev det en motion om sjöfarten i år igen. Det har hänt mycket på området i år, bland annat har regeringen presenterat en handlingsplan för sjöfarten, men det väldigt mycket återstår. Framförallt måste dessa första steg utmynna i konkreta förändringar för sjöfartsnäringen. De är dessutom att betrakta just som första steg. Jag har även skrivit en motion om TAP-avtalen som också är en viktig del i sjöfartens konkurrensvillkor.

Egenanställning

I år blev det två motioner om egenanställning. I den ena uppmuntrar jag till att egenanställning ska bli en självklar del i Arbetsförmedlingens verktygslåda. I den andra vill jag att man även öppnar upp för att egenanställning ska kunna kombineras med exempelvis starta eget-bidrag eller lån.

Övriga

Huligalningar – hur tänker de?

Så har det hänt igen – ett gäng idioter som maskerade angriper motståndarsupportrar på en fotbollsmatch. Konstigt nog finns det de som kallar det del av en “läktarkultur”. I detta resonemang finns ingen logik, bara tragik.

Det finns ett mycket känt citat – med en något oklar historia – som i svensk översättning lyder ungefär: ”Det enda som krävs för att ondskan ska segra är att de goda ingenting gör.”

Orden leder kanske främst tankarna till de fasansfulla diktaturer som vi sett växa fram genom historien men principen bakom kan lika lätt appliceras på mycket som vi ser omkring oss i vardagen. Hur många visar egentligen civilkurage när en människa beter sig illa eller någon annan råkar illa ut? Och hur många vågar sätta ner foten när det är kompisen som gått över gränsen?

Med anledning av det sistnämnda blev jag minst sagt provocerad när jag i början av sommaren såg IFK-supportrar lägga upp ett foto på Facebook. Fotot var taget under en match och visade hur några höll upp en banderoll där det stod ”Sympati för de avstängda”.

Personligen gillar jag inte läktarvåld, osportsligt uppförande eller att man på annat sätt förstör för andra människor. Däremot älskar jag fotboll. För mig hänger de här sakerna ihop. Att gå på match ska vara kul, medryckande och spännande. Därtill ska idrottsarenor vara platser där man ska kunna känna sig trygg, dit även barn ska kunna komma och där man inte ska behöva oroa sig för att de andra på läktaren förstör matchen. Jag trodde det här var en ganska självklar inställning hos de allra flesta fotbollsfans. Därför blev jag både förvånad och besviken av den snabba moteld som kom när jag kommenterade Facebook-bilden med:

”Full sympati för IFK Göteborgs supporters. Noll sympati för de avstängda. Nu visar vi Sverige hur fotboll spelas på plan och på läktaren!”

Det gick snabbt upp för mig att det jag sagt inte alls var så självklart och istället blev det andra som provocerades. Replikerna handlade om att jag minsann inte kände de som blivit avstängda och att det fanns någon slags missförstådd läktarkultur som jag tydligen inte kände till. Detta trots att jag gick på min första fotbollsmatch 1969.

Allvarligt talat, är det så himla svårt att gå på match, bete sig som folk och inte bli avstängd från kommande hemmamatcher? Varför är det är hedervärt att slåss, storma planen och kasta bengaler omkring sig? Och på vilket sätt är det tänkt att dessa handlingar skulle stärka kapaciteten hos det lag man vill ska nå framgång? Hur hjälper man de man hejar på genom att dra på sitt eget lag sexsiffriga bötesbelopp bara för att man själv misslyckats med den egna potträningen?

Och jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan försvara andra som beter sig på detta vis och drar skada och skam över sitt eget lag och förening.

Jag säger det igen: Jag känner noll sympati för dessa avstängda figurer. Det är möjligt att det bland de avstängda finns någon enstaka som är lite mindre skyldig än någon annan, eller möjligtvis råkat befinna sig på fel plats. Jag köper det. Men, det beteende som leder till avstängningar är i allra högsta grad verkligt och det förstör så mycket. De människor som inte vet vad det innebär att vara en riktigt supporter förstör glansen på våra blå och vita ränder och gör den glädjeupplevelse det ska vara att gå på match så otroligt mycket dystrare. Just därför blir jag – och många med mig – provocerad av trasorna på läktaren med texten ”Sympati för de avstängda”.

Däremot känner jag full sympati för alla de supportrar, som likt du och jag, tar med sig både hjärta och hjärna för att stötta vårt lag när de gå på match. Hur svårt kan det vara?

Stora klyftor uppstod främst före 2006

Den här artikeln publicerades i GT den 3/9 som en replik på Lise Nordin (MP) och David Suomalainen (MP).

Det är en gråsvart bild som Lise Nordin (MP) och David Suomalainen (MP) målar upp (i GT 29/8). Budskapet att allt blivit sämre i Sverige på grund av att helt vanliga löntagare med helt vanliga inkomster fått sänkt skatt är lika enkelt som populistiskt. I slutändan visar utvecklingen i Sverige att deras bild inte stämmer.

En nyligen utkommen rapport från Novus pekar mycket riktigt på att de allra flesta svenskar hellre satsar på förbättrad välfärd än sänkta skatter. Ett sådant resultat är inte överraskande. I Sverige är vi många som värnar om den gemensamma välfärden och de möjligheter och friheter som den ger oss.

Tack och lov behöver vi inte välja mellan en god välfärd och sänkta skatter. Trots att skattetrycket, fortfarande bland världens allra högsta, har sjunkit betydligt har skatteintäkterna samtidigt ökat. Fakta visar att skattetrycket 2009 var 5 procentenheter lägre än år 2000 samtidigt som skatteintäkterna stigit med 25 procent. Motsatsförhållandet mellan lägre skatter och mindre resurser till välfärden finns alltså inte.

Sverige behöver fler människor som arbetar och betalar skatt. Det tryggar möjligheterna att utveckla den välfärd som skapas genom arbete. Och grunden för det är bra klimat för företagsamhet. Den vägen har alliansregeringen slagit in på vilken också bäst tryggar fortsatt utveckling för Sverige. Att ytterligare sänka skatten för vanliga människor med helt vanliga inkomster utgör inte ett hot mot den gemensamma välfärden. Däremot visar Miljöpartiet på ett tydligt kliv vänsterut när man betraktar människors arbetsinkomster som något staten i första hand disponerar.

Inte heller håller resonemanget om växande klyftor hela vägen. OECD-rapporten som nyligen visade på ökade klyftor i Sverige mäter utvecklingen under ett par decennier. Anmärkningsvärt nog ser vi att denna utveckling huvudsakligen skedde före 2006 och att små förändringar skett sedan dess. Den har snarare bromsats in än eldats på under alliansregeringen.

Ska vi klappa oss på ryggen och vara nöjda? Nej, självklart inte. Arbetslösheten i Sverige ligger i lågkonjunktur 2013 på ungefär samma nivå som i högkonjunktur 2006, och att få fler i arbete förblir den stora utmaningen. Trots att regeringen hanterat finanskrisen väl finns fortfarande många som inte har ett jobb att gå till. Därför behövs fortsatta satsningar på jobbskapande samtidigt som jobbskatteavdragen kan ge människor mer möjligheter att utveckla morgon-dagens välfärd.

Fokus på inkomstfördelningen missar den största klyftan

Debattartikel publicerad i Arbetet 30/8 2013.

Under våren damp en rapport ner i den politiska debatten. Rapporten från OECD visade att inkomstspridningen ökat snabbt i Sverige under de senaste decennierna jämfört med andra länder. Politiska tyckare var inte sena med att försöka tolka resultateten. Från oppositionens håll utpekades den sittande alliansregeringen som den stora boven i dramat. Mina egna partivänner har varit lika snabba med att påpeka att majoriteten av den utveckling vi sett har skett under socialdemokratiskt regeringsinnehav.

Men varför är det så ofta just inkomstfördelningen som hamnar i blickfånget i svensk debatt? Sverige har en mycket låg inkomstfördelning, internationellt sett. Det var sant 1995 och det är sant även idag. Räknar man in de tjänster som ingår i den gemensamt finansierade välfärden blir skillnaderna ännu mindre. Därtill har den genomsnittliga standarden ökat kraftigt de senaste åren och nästan alla grupper har fått det bättre.

Där Sverige istället utmärker sig i negativ bemärkelse är när det gäller de finansiella tillgångarna. Ytterst få personer i Sverige är förmögna och de som är det sitter på en mycket stor del av kakan.

Gini-koefficienten är ett mått på fördelning som varierar mellan 0 (alla i ett land delar lika på det som mäts) och 1 (en enda person äger allt). För 2011 låg Gini-koefficienten för de disponibla inkomsterna i Sverige på drygt 0,3; för övrigt ungefär samma nivå som 2007. När det gäller de finansiella förmögenheterna är Gini-koefficienten istället chockerande höga 0,8. Ser man bara till aktieägandet är den hela 0,98.

Samhället är inte ett nollsummespel. Det bör heller inte ses som ett problem när driftiga människor startar företag och blir riktigt rika. (Just företagande är det vanligaste sättet att bygga en förmögenhet.) Men det är intressant att notera att debatten ytterst sällan kretsar kring hur kapitalet fördelas. Att bara fokusera på löneinkomsterna är som att sila mygg och svälja dromedarer.

Hur mycket människor tjänar har naturligtvis stor betydelse för var man väljer att bo, vart man åker på semester och hur mycket ”guldkant” som den egna vardagen tillåter. Frågan är dock om det märks särskilt stor skillnad på bankkontot. I Sverige är ett problem att väldigt många människor helt saknar en ekonomisk buffert för oförutsedda händelser.

Vill man vara riktigt provokativ är det till och med värt att ställa frågan: Har vi för få rika människor i Sverige? Är den sammanpressade lönestrukturen rentav ett hinder för att luckra upp den ojämlika förmögenhetsfördelningen? Det går att bli rik i Sverige men det är mycket svårt att skapa en regelrätt förmögenhet genom lönearbete.

Det måste helt enkelt bli lättare att bygga upp eget privat kapital. Sverige behöver fler människor av kött och blod, som kan ges möjlighet att bygga upp nyttigt kapital för att satsa i nya idéer och företag. Dagens småföretag lägger grunden för morgondagens och bygger framtidens välfärd utan att lönekuverten naggas i kanten. Därför måste jantelagstänkandet bekämpas för att underlätta för människor att starta och driva företag. Det tjänar alla på.

Hans Rothenberg (M)
Riksdagsledamot