Stora klyftor uppstod främst före 2006

Den här artikeln publicerades i GT den 3/9 som en replik på Lise Nordin (MP) och David Suomalainen (MP).

Det är en gråsvart bild som Lise Nordin (MP) och David Suomalainen (MP) målar upp (i GT 29/8). Budskapet att allt blivit sämre i Sverige på grund av att helt vanliga löntagare med helt vanliga inkomster fått sänkt skatt är lika enkelt som populistiskt. I slutändan visar utvecklingen i Sverige att deras bild inte stämmer.

En nyligen utkommen rapport från Novus pekar mycket riktigt på att de allra flesta svenskar hellre satsar på förbättrad välfärd än sänkta skatter. Ett sådant resultat är inte överraskande. I Sverige är vi många som värnar om den gemensamma välfärden och de möjligheter och friheter som den ger oss.

Tack och lov behöver vi inte välja mellan en god välfärd och sänkta skatter. Trots att skattetrycket, fortfarande bland världens allra högsta, har sjunkit betydligt har skatteintäkterna samtidigt ökat. Fakta visar att skattetrycket 2009 var 5 procentenheter lägre än år 2000 samtidigt som skatteintäkterna stigit med 25 procent. Motsatsförhållandet mellan lägre skatter och mindre resurser till välfärden finns alltså inte.

Sverige behöver fler människor som arbetar och betalar skatt. Det tryggar möjligheterna att utveckla den välfärd som skapas genom arbete. Och grunden för det är bra klimat för företagsamhet. Den vägen har alliansregeringen slagit in på vilken också bäst tryggar fortsatt utveckling för Sverige. Att ytterligare sänka skatten för vanliga människor med helt vanliga inkomster utgör inte ett hot mot den gemensamma välfärden. Däremot visar Miljöpartiet på ett tydligt kliv vänsterut när man betraktar människors arbetsinkomster som något staten i första hand disponerar.

Inte heller håller resonemanget om växande klyftor hela vägen. OECD-rapporten som nyligen visade på ökade klyftor i Sverige mäter utvecklingen under ett par decennier. Anmärkningsvärt nog ser vi att denna utveckling huvudsakligen skedde före 2006 och att små förändringar skett sedan dess. Den har snarare bromsats in än eldats på under alliansregeringen.

Ska vi klappa oss på ryggen och vara nöjda? Nej, självklart inte. Arbetslösheten i Sverige ligger i lågkonjunktur 2013 på ungefär samma nivå som i högkonjunktur 2006, och att få fler i arbete förblir den stora utmaningen. Trots att regeringen hanterat finanskrisen väl finns fortfarande många som inte har ett jobb att gå till. Därför behövs fortsatta satsningar på jobbskapande samtidigt som jobbskatteavdragen kan ge människor mer möjligheter att utveckla morgon-dagens välfärd.

Dela/Spara

Fokus på inkomstfördelningen missar den största klyftan

Debattartikel publicerad i Arbetet 30/8 2013.

Under våren damp en rapport ner i den politiska debatten. Rapporten från OECD visade att inkomstspridningen ökat snabbt i Sverige under de senaste decennierna jämfört med andra länder. Politiska tyckare var inte sena med att försöka tolka resultateten. Från oppositionens håll utpekades den sittande alliansregeringen som den stora boven i dramat. Mina egna partivänner har varit lika snabba med att påpeka att majoriteten av den utveckling vi sett har skett under socialdemokratiskt regeringsinnehav.

Men varför är det så ofta just inkomstfördelningen som hamnar i blickfånget i svensk debatt? Sverige har en mycket låg inkomstfördelning, internationellt sett. Det var sant 1995 och det är sant även idag. Räknar man in de tjänster som ingår i den gemensamt finansierade välfärden blir skillnaderna ännu mindre. Därtill har den genomsnittliga standarden ökat kraftigt de senaste åren och nästan alla grupper har fått det bättre.

Där Sverige istället utmärker sig i negativ bemärkelse är när det gäller de finansiella tillgångarna. Ytterst få personer i Sverige är förmögna och de som är det sitter på en mycket stor del av kakan.

Gini-koefficienten är ett mått på fördelning som varierar mellan 0 (alla i ett land delar lika på det som mäts) och 1 (en enda person äger allt). För 2011 låg Gini-koefficienten för de disponibla inkomsterna i Sverige på drygt 0,3; för övrigt ungefär samma nivå som 2007. När det gäller de finansiella förmögenheterna är Gini-koefficienten istället chockerande höga 0,8. Ser man bara till aktieägandet är den hela 0,98.

Samhället är inte ett nollsummespel. Det bör heller inte ses som ett problem när driftiga människor startar företag och blir riktigt rika. (Just företagande är det vanligaste sättet att bygga en förmögenhet.) Men det är intressant att notera att debatten ytterst sällan kretsar kring hur kapitalet fördelas. Att bara fokusera på löneinkomsterna är som att sila mygg och svälja dromedarer.

Hur mycket människor tjänar har naturligtvis stor betydelse för var man väljer att bo, vart man åker på semester och hur mycket ”guldkant” som den egna vardagen tillåter. Frågan är dock om det märks särskilt stor skillnad på bankkontot. I Sverige är ett problem att väldigt många människor helt saknar en ekonomisk buffert för oförutsedda händelser.

Vill man vara riktigt provokativ är det till och med värt att ställa frågan: Har vi för få rika människor i Sverige? Är den sammanpressade lönestrukturen rentav ett hinder för att luckra upp den ojämlika förmögenhetsfördelningen? Det går att bli rik i Sverige men det är mycket svårt att skapa en regelrätt förmögenhet genom lönearbete.

Det måste helt enkelt bli lättare att bygga upp eget privat kapital. Sverige behöver fler människor av kött och blod, som kan ges möjlighet att bygga upp nyttigt kapital för att satsa i nya idéer och företag. Dagens småföretag lägger grunden för morgondagens och bygger framtidens välfärd utan att lönekuverten naggas i kanten. Därför måste jantelagstänkandet bekämpas för att underlätta för människor att starta och driva företag. Det tjänar alla på.

Hans Rothenberg (M)
Riksdagsledamot

 

Sverige måste kämpa mot protektionism

Artikel publicerad i GT (på webben) den 20/8.

Att stänga sitt lands gränser för att förhindra andra människor tillträde har slående likheter med att stänga sina gränser för handel. Båda är utslag av ett mänskligt behov av att skydda sig mot ett upplevt hot och båda är utslag av ett kortsiktigt sätt att resonera som inte bidrar till att öka länders välstånd. Snarare håller det dem kvar i stagnation och isolering.

Men när impulsen att vilja skydda sig är som störst blir behovet av att göra raka motsatsen som mest påtagligt. Om handel är världens universella språk, kan protektionismen närmast liknas vid dess munkavle. Protektionism är ett av de största hoten mot en väl fungerande världshandel. I ett exportberoende land som Sverige hotas den inhemska tillväxten om marknaderna sluts och etablerade handelspartners alltmer drar sig undan från yttre konkurrens.

Det Sverige kan erbjuda omvärlden är inte enbart frukterna från de klassiska basnäringarna, utan i allt högre grad utvecklade tjänster och högteknologiska produkter. Om svenska företag ytterligare kan stärka sina positioner inom exempelvis miljöteknik och välfärdstjänster bidrar man inte bara till att utveckla vår egen tillväxt utan också till att sprida lösningar på framtidens utmaningar till fler länder.

Lika självklart måste vi ställa oss positiva till att andra länder också vill vara med och konkurrera på samma marknader. Ett gott innovationsklimat är helt beroende av konkurrens och korsbefruktning av idéer. Det är just därför försök att skydda inhemska traditionella industrier från konkurrens från dem som kan göra jobbet lite bättre eller lite billigare i slutändan blir till en förlustaffär för samtliga.

Den inre marknaden måste utvecklas inom EU där tjänstedirektivet måste breddas och omfatta ökad rörlighet inom flera sektorer. Inom många av de branscher som vuxit sig stora i Sverige, som följd av olika valfrihetsreformer, finns företag vars tjänster möter en stor efterfrågan utomlands. Även välfärdstjänster måste ses som lika självklara handelsvaror som järnmalm och bilar. Den globala konkurrensens mekanismer är desamma oavsett vad vi handlar med.

I Sverige finns hos de allra flesta en god förståelse för protektionismens kortsiktighet och betydelsen av att Sverige aktivt deltar på en internationell marknad. De största utmaningarna ligger i att få med så många andra länder som möjligt på samma linje. Kampen mot protektionism och för ökad frihandel är och måste vara Sveriges viktigaste mission i handelspolitiken. Det är en kamp som gynnar inte bara oss själva utan hela världen.

Ewa Björling
Handelsminister (M)

Hans Rothenberg
Riksdagsledamot (M)

“Ändra bilden av förorten”

Nedanstående artikel på temat nystartszoner publicerades i Jönköpings-Postens den 24/6.


Nyligen arrangerades Hammarkullekarnevalen i Göteborg. Arrangemanget gick av stapeln första gången 1974 och är i dag Sveriges största karneval. För besökarna innebär festligheterna en positiv upplevelse av den lokala kulturen och en in-blick i det vanliga livet bland boende och företagare som verkar på plats. Alltför ofta är bilden av stadsdelar som Hammarkullen en helt annan. Med begrepp som “utanförskapsområden” sätts visserligen ljus på verkliga problem, samtidigt som etiketten skymmer en vardag som är långt ifrån nattsvart.

Vårens våldsamma händelser i Husby och andra förorter stärker den bild som utanförskapsområdena alltför ofta förknippas med. Det är beskrivningar av våld, gängkriminalitet och utanförskap. Det erbjuds förklaringsmodeller som leder slutsatserna till att Sverige är fullt av platser där uppgivenheten tagit överhanden och hoppet lyser med sin frånvaro.

Något som sällan lyfts fram är den energi och idérikedom som finns i dessa områden. Städernas förorter erbjuder redan idag ett omfattande företagande och här bor människor som i betydligt högre utsträckning än mediabilden visar, har såväl arbete att gå till som ett djupt engagemang i sina lokalsamhällen. Det är den sidan som Hammarkullekarnevalens besökare kommer i kontakt med och den finns lika stark på många andra platser.

Vad gör man då för att lyfta förorterna ytterligare och ge mer utrymme åt de positiva krafterna? En reform som äntligen börjar ta form är nystartszoner. Nystartszoner innebär att mindre företag som verkar i områden präglade av utanförskap, får skattelättnader för att kunna växa och utvecklas ytterligare. Såväl nyetablerade som existerande företag stimuleras och får enklare att verka och växa. öKAD INTEGRATION sker genom att sänka trösklarna till jobb och företagande. Detta har Alliansen sedan 2006 verkat för och förslaget om nystartszoner är en av flera satsningar. Regeringen har även infört en jobbstimulans som innebär att den som har försörjningsstöd och får erbjudande att arbeta extra, inte får hela sin inkomst avräknad från försörjningsstödet. Det ska aldrig straffa sig att ta det viktiga första steget in i arbetsliv.

Vi vill se en utveckling där alla de platser som i dag beskrivs som utanförskapsområden har fått en helt annan etikett än idag. En sådan finns inom räckhåll och vi jobbar helhjärtat på att nå ända fram. Vi vill se en utveckling där alla de platser som i dag beskrivs som utanförskapsområden har fått en helt annan etikett än idag.

Replik i debatten om sjöfarten

I dagens GT kan man läsa min och Jessica Rosencrantz replik på ett tidgare inlägg av socialdemokraterna Christina Oskarsson och Lars Johansson.


I ett debattinlägg i GT 30/5 uttrycker Christina Oskarsson (S) och Lars Johansson (S) sin oro över utvecklingen för svensk sjöfart. Det är en oro som vi delar. Svensk sjöfart står i dag inför stora utmaningar och befinner sig i stenhård konkurrens med omvärlden.

Under senare år har vi sett många rederier lämna eller minska sin närvaro i Sverige. Det är en allvarlig utveckling med tanke på sjöfartens centrala roll för svensk handel. 90 procent av de varor som passerar Sveriges gränser gör det vattenvägen vilket gör sjöfartens villkor till en nationell fråga. Den situation som svensk sjöfart nu befinner sig i är resultatet av en utveckling som pågått i årtionden där frågor som rör näringens villkor varit kraftigt nedprioriterade.

Utvecklingen går dock att vända. I januari presenterade regeringen en handlingsplan för sjöfarten innehållande ett 20-tal åtgärder med syfte att stärka konkurrenskraften för svensk sjöfart. Handlingsplanen för sjöfarten har inneburit ett helhetsgrepp om de åtgärder som måste göras. För första gången tas sjöfarten på allvar och arbetet präglas av en helhetssyn som är helt nödvändig.

Frågan om tonnageskatt har länge stått i centrum för debatten, och det finns en förståelig frustration kring att ett slutgiltigt förslag har dröjt. Det är av stor vikt för svensk sjöfart att kunna konkurrera på likvärdiga villkor med omvärlden och där ingår att vi når fram till en bra lösning gällande tonnageskatten.

Den nya tonnageskatteutredningen har fått ett tydligt uppdrag att verka för en ökad andel svenskflaggade fartyg i den svenska handelsflottan. För att arbetet ska ge bästa möjliga villkor för svensk sjöfart för lång tid fram-över är det avgörande att systemet blir riktigt från början, annars riskerar man en situation med ökad utflaggning i stället för tvärtom. Frågan är för viktig för att slarvas bort.

Regeringen har på punkt efter punkt visat att man tar frågan på allvar och visar tydligt att arbetslinjen och förbättrade villkor för företagen inte är begränsade till det som händer på fast mark. Sjöfarten utgör en oumbärlig del av det blodomlopp som är förutsättningen för hela landets näringsliv.

Hans Rothenberg
Riksdagsledamot (M) i näringsutskottet.

Jessica Rosencrantz
Riksdagsledamot (M) i trafikutskottet.

Om TV-licensen i SVT Debatt

Den 7 mars deltog jag i SVT Debatt för att tala om TV-licensen och alternativ finansiering av framtidens public service. Detta bland annat med anledning av att Radiotjänst börjat kräva in licens för innehav av dator. Här nedan finns ett klipp (ett något längre är på gång) av ett par av mina inlägg i debatten. Programmet kan ses i sin helhet, med och utan text, på svtplay.se.

“Släpp fram vårdvisionärerna!”

I fredags skrev jag i LO-tidningen Arbetet om att Sverige behöver fler visionärer inom vården. Läs artikeln nedan.

Släpp fram vårdvisionärerna!

Låt fler aktörer utveckla och handla med sjukvården, manar en riksdagsledamot. Det är omöjligt att veta i förväg vem som kommer att stå för nästa succé inom vården.

Nanna Svartz var Sveriges första kvinnliga professor i medicin. Hon forskade på reumatiska sjukdomar och kontaktade under slutet av 1930-talet Pharmacia efter att ha fått en idé om ett helt nytt läkemedel. Resultatet blev succén Salazopyrin som började säljas 1940 och används än i dag för behandling av reumatism och inflammatoriska tarmsjukdomar.

Några år senare genomförde läkaren Nils Alwall den första dialysbehandlingen på en av sina patienter. Den nya metoden innebar ett medicinskt genombrott men utmaningen att kommersialisera upptäckten kvarstod tills han 1964 träffade den visionäre affärsmannen Holger Crafoord. Tillsammans grundade de Gambro som i dag är ett världsomspännande företag.

Den implanterbara pacemakern kom till genom ett samarbete mellan kirurgen Åke Senning och den medicintekniske pionjären Rune Elmqvist vid företaget Elema. Den första patienten genomgick sin operation 1958.

Listan över svenska landvinningar inom den moderna medicinska utvecklingen kan göras betydligt längre. Exemplen är fler än dessa på hur viktigt det är med goda institutioner som skapar plattformar för uppfinningsrika människor. Det som snabbt blir ännu mer uppenbart är betydelsen av samarbete mellan människor – i dessa fall mellan akademi och privata företag.

Den privata företagsamheten utgör inte en motpol till de mänskliga värden vi eftersträvar i form av ökad välfärd, bättre hälsa och längre liv. Det är precis tvärtom. Privat kapital och vinstdrivande företag har förmågan att agera som katalysatorer i den process som leder från idé till färdig produkt.

Det är få som i dag skulle tycka att de inledande exemplen är kontroversiella. Nyttan för alla dem som räddats till livet är uppenbar.

Men om man flyttar fokus från medicinska produkter till tjänsteproduktion blir tonen en helt annan. Läkemedel, dialysapparater och pacemakers får man tjäna pengar på. En ny sorts operation eller en ny affärsidé för vård av gamla ses dessvärre med betydligt mindre blida ögon. Plötsligt upphör marknadskrafterna att vara positiva för att i stället betraktas som ett direkt hot mot människors hälsa.

Några menar kanske att det är skillnad mellan att köpa något för privata pengar och att använda offentliga medel; att gemensamma skattepengar inte ska gå till privata vinster. Det är en sympatisk inställning men den missar att mediciner och medicintekniska produkter till vården också bekostas med precis samma skattepengar. Den missar också att tjänster, i precis lika stor utsträckning som varor, är uttryck för en innovativ process. Tjänsteutveckling kan handla om att göra saker på sätt som är billigare och mer effektiva. Men det kan också röra sig om att helt nya tjänster uppstår.

Sedan 1990-talet och framåt har flera reformer skapat en växande marknad för små och stora företag att erbjuda tjänster inom vården och omsorgen. Särskilt snabb har utvecklingen varit de senaste åren i samband med införandet av LOV, lagen om valfrihetssystem.

Det är omöjligt att i förväg veta vem som kommer att stå för morgondagens stora succé inom vården. Den kan uppstå i ett redan existerande vårdföretag, i huvudet på en sjuksköterska med en ny affärsidé eller hos en offentlig aktör. Även de stora universitetssjukhusen vet i dag att sprida sin kompetens genom handel med omvärlden. Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg var pionjärer inom användandet av titanskruvar för att fästa proteser. Nu kan man erbjuda sin expertis till en internationell marknad.

Sverige har potential att skapa en ännu starkare ställning inom medicinsk tjänsteproduktion och fortsätta vår stolta tradition av banbrytande innovation. Med tanke på det tydliga sambandet mellan en väl fungerande konkurrens och innovation är det djupt beklagligt att marknadsekonomins skeptiker strävar efter att “skydda” vården och omsorgen från nya idéer och entreprenörer. Alla skulle vara betjänta av att öka möjligheterna med att fler aktörer vill utveckla och handla med vård snarare än att göra precis tvärtom.

Hans Rothenberg
riksdagsledamot (M), ledamot i näringsutskottet

“Tv-avgift för surfplattor känns lika modernt som häxbränning”

Nedan ser du den artikel om TV-licensen som jag skrev på SVT Debatt. Jag deltog även i programmet Debatt i TV torsdagen den 7 mars. Klippet går dessvärre inte att bädda in i inlägget men du kan se hela programmet här (debatten om TV-licensen inleder).

När SVT la ut sändningarna på nätet lovade vd:n Eva Hamilton att inte börja jaga datorinnehavare innan det utretts hur avgiften ska betalas. Men det är annat ljud i skällan när Radiotjänst nu ringer runt och frågar folk om de har surfplattor. Att koppla tv-avgiften till apparaten är hopplöst förlegat. Ge istället public service förutsättningar att fortsätta sin verksamhet genom finansiering via skattesedeln, skriver Hans Rothenberg (M).

När SVT tidigare i år började sända sina kanaler på nätet innebar det en anpassning till den moderna medievärlden. En något mindre modern följd av detta var att både surfplattor och datorer med internetuppkoppling blev belagda med tv-avgift.

SVT:s vd Eva Hamilton sa dock att Radiotjänst inte skulle börja kartlägga surfplatte- och datorinnehavare i väntan på att få en slutgiltig bestämmelse om hur avgiften ska konstrueras. I praktiken visar man däremot ingen ambition om att vänta. Som Computer Sweden kunde rapportera tidigare i veckan ringer Radiotjänst numera upp hushåll och talar om att de måste betala tv-avgift om de har en dator med internetuppkoppling eller en surfplatta – oavsett om man har någon tv eller tittar på SVT:s program.

Innan vi faller för frestelsen att göra lättköpta anspelningar på Kafka, visar detta ändå hur helt galet det är att betala tv-licens i moderna tider. Var sak har sin tid och när tiderna förändras måste även gamla käpphästar sadlas om.

I det gamla Sverige ägde Televerket hushållens telefonapparater. Ville man möjligen ha en extra telefon fick man ansöka om lov – givetvis under förutsättning att lägenheten var så stor att det var motiverat med fler än en telefon. I det gamla Sverige fanns det också två eterburna tv-kanaler (under televisionens första femton år endast en kanal) och i praktiken var det inte möjligt att ta in andra länders tv-sändningar.

Under sådana omständigheter fanns det en logik i att finansiera det enda tillåtna public service-utbudet med en licensavgift. Rationellt så till vida att avgiften landade klockrent hos den som nyttjade programmen genom den enda möjliga mottagaren – tv-apparaten.

Men den tiden är sedan länge förbi. Vilsenheten kring public service-uppdraget och dess finansiering har tilltagit allt eftersom gränserna brutits upp och tv-distributionen hittat nya vägar. Spiken i kistan kom när internet tog över som mediedominant, vilket till slut fick SVT att lägga över sina sändningar till nätet i realtid.

Därmed blev public service-utbudet tillgängligt via datorer, mobiltelefoner och surfplattor – apparater som av de flesta användare anskaffats för helt andra ändamål än att se på SVT:s produktioner. När det dessutom skulle vara tekniskt möjligt att låta enbart den som betalat avgiften se SVT:s utbud, exempelvis genom inloggning, känns kopplingen till själva apparaten lika modern som att koppla rösträtten till taxeringen eller att bränna häxor på bål.

Public service är i det samlade mediebruset en pärla i sig. Att få ta del av Vetenskapens värld och genuint granskande reportage hör i allra högsta grad ett civiliserat samhälle till. Men då ska också public serviceuppdraget ha moderna och relevanta förutsättningar till en stabil finansiering. Under de många år som Sverige levde i omvärldens medieskugga fyllde tv-licensen måhända en relevant funktion för att servera public service. Med den ständigt accelererande teknikutvecklingen faller licensavgiften kopplad till den apparat som tar emot utbudet däremot helt platt till marken.

Den rimliga finansieringen av SVT i framtiden är därmed via statsbudgeten och skattsedeln. Efter många år av god gärning vore det ovärdigt att bara begrava tv-licensen – låt oss ge den en värdig jordfästning. För det är ju i den miljön utbudet av kabel-tv numera frodas

“Nystartszoner är ett verktyg för ökad integration”

Jag skriver tillsammans med Olof Lavesson, Hampus Magnusson och Anja Sonesson på Newsmill:

Livet i det moderna Sverige idag ter sig väldigt annorlunda beroende på var man bor och vilken bakgrund man har. Skillnaden mellan välmående stadsdelar och områden med högt utanförskap kan vara liten, rent geografiskt, men mycket stor sett till möjligheten till arbete och självförsörjning – för att inte tala om framtidshopp. För att vända en negativ utveckling och skapa en bättre framtid för många som idag befinner sig i utanförskap kan införandet av nystartszoner vara ett kraftfullt verktyg.

I våra egna hemstäder, Göteborg respektive Malmö, märks den bristande integrationen tydligt. Att Sverige som land i allmänhet – och våra hemkommuner i synnerhet – inte bättre klarar av att skapa vägar till arbete och företagande innebär ett stort slöseri på mänsklig förmåga. Så här ser det dock inte ut på alla platser. Såväl inom som utanför Sveriges gränser finns stora skillnader mellan hur snabbt nyanlända får in en fot på arbetsmarknaden. Den lokala miljön spelar en stor roll, såväl fysiskt som socialt, och visar att det går att påverka utvecklingen genom att skapa bättre förutsättningar för tillväxt.

Just nu bereds ett förslag på regeringsnivå som gör att ett system med nystartszoner snart kan bli verklighet. I praktiken innebär förslaget att företag i vissa områden som kännetecknas av högt utanförskap ska få skattelättnader på arbete under ett antal år. Detta för att stimulera både de företag som redan finns i dessa områden att växa och att locka till nyetableringar. Vi ser med spänning fram emot det slutgiltiga förslaget och är övertygade om att nystartszoner kan vara ett sätt att börja luckra upp den segregation som är resultatet av fyrtio års misslyckad integrationspolitik.

Nystartszoner handlar just om att ta bort en del av de hinder som hämmar framväxten av företag och nya jobb och öppna upp för nya möjligheter. Men, fungerar nystartszoner i praktiken? Forskningen på området ger inget enhetligt svar. Det finns exempel på områden där resultaten inte blivit dem man tänkt sig eller där införandet av särskilda regler visat sig vara en dyr åtgärd. Samtidigt finns mycket lyckade exempel som franska Lyon eller Docklands i London. Vår bedömning är att nystartszoner, rätt genomförda, skulle ha goda chanser att lyckas i Sverige.

Klart är att huruvida en nystartszon blir framgångsrik eller inte beror på hur den utformas och hur väl lokala företrädare förmår sluta upp bakom projektet. Staten som ensam aktör räcker inte för att maximera resultatet utan även de deltagande kommunernas fulla medverkan är nödvändig för att förbättra de lokala villkoren. Det finns flera konkreta frågor för kommunerna att ta tag i, som exempelvis förbättringar i skolan, att se till att infrastrukturen stödjer en högre grad av företagande och att stödfunktioner som exempelvis nyföretagarcentrum finns på plats. Därtill är det viktigt att reformerna förankras hos lokalbefolkningen så att man får till stånd ett engagemang kring de förändringar som genomförs.

Vi ser positivt på att regeringen nu aktivt arbetar med att ny lagstiftning kan komma på plats och att vi därmed kommer ett steg närmare att göra verklighet av en reform med mycket stor potential för hela Sverige och särskilt de städer där klyftorna är som störst och trösklarna in på arbetsmarknaden känns som allra högst.

Hans Rothenberg (M)
Riksdagsledamot Göteborg

Olof Lavesson (M)
Riksdagsledamot Malmö stad

Hampus Magnusson (M)
Biträdande kommunalråd Göteborg

Anja Sonesson (M)
Vice ordförande kommunstyrelsen Malmö

Många gynnas av momssänkningen

Nedanstående artikel publicerades i ttela den 25/2.

Den 1 januari 2012 sänktes momsen på mat som serveras på restaurang från 25 till tolv procent. Reformen har lett till positiva effekter såväl för restaurangägare och konsumenter som för alla dem som fått jobb i hotell- och restaurangbranschen. Till och med staten, som ofta pekas ut som förlorare, kan hämta hem betydande vinster.

Den sänkta restaurangmomsen har blivit en av regeringens mest omdiskuterade reformer. Motståndarna framhåller den som dyr och man ifrågasätter sänkningens betydelse för de tusentals jobb som skapats inom branschen det senaste året. Och inte har maten blivit billigare heller, sägs det.

Sanningen är att många har gynnats, ja det innefattar även krögarna. Många restauranger brottas med små marginaler och säkert har ett antal restaurangägare tagit tillfället i akt att såväl investera i verksamheten som att ta ut lite mer i lön eller vinst. Som tur är för staten kan man därmed kamma hem en del av detta i ökad inkomst- och vinstskatt. Inget ont som inte har något gott med sig.

Men det är inte bara restaurangägarna som gynnas utan också vi konsumenter och de som i dag har ett jobb i hotell- och restaurangnäringen, ett jobb de inte annars hade haft. Den sänkta momsen har varit avgörande för att just denna bransch visar långt bättre siffror än andra tjänstenäringar i ett annars svalt ekonomiskt klimat. Bevisbördan ligger snarare på skeptikerna att visa på vilka andra mekanismer som kan förklara en så dramatisk ökning.

När det gäller priserna ligger de mycket riktigt på ungefär samma nivå som för ett år sedan. Det beror på att de har stigit under året – i helt normal takt – från den sänkta prisnivån som faktiskt blev resultatet efter att reformen genomfördes. Jämfört med prisutvecklingen i samhället i stort görs bedömningen att priserna ligger tre procent lägre än vad de skulle ha gjort utan momssänkningen. Givet att ett fullt utslag av reformen mot-svarar en sänkning på sex procent blir det tydligt att även konsumenterna är vinnare. Med tanke på att branschen ökat sin omsättning med över fyra procent, tycks det också ha blivit mer attraktivt att gå ut och äta.

Momssänkningen är en reform med påtagligt många vinnare. Det är svårt att komma på vem som skulle ha förlorat på den. Och för alla dem som tack vare just den här reformen fått sitt allra första jobb är momssänkningen ovärderlig.