Blåslampor behövs för vind i seglen

För många kan sjöfarten säkert verka en aning, tja, perifer. Det mesta av trafiken till havs rör sig ju strikt talat i utkanten av landet medan andra transportslag gör sig påminda i vardagen på ett helt annat sätt. Att sätta sig i bilen, på bussen eller tåget är något de flesta svenskar gör varje dag och värdet av att kunna ta sig fram på dessa sätt är helt uppenbart. När man drabbas av långa bilköer eller något av de så tröttsamma signalfelen slår insikten om de egna transportbehoven till med ännu större kraft.

De flesta människor har inte någon sådan personlig relation till sjöfarten men så är också sjöfarten också mycket mer än bara ett trafikslag. Faktum är att behoven snabbt skulle bli akuta om alla de fartyg vi uppfattar i periferin plötsligt skulle sluta lägga till i Sveriges hamnar. Hyllorna i mataffärerna skulle glesas ut, bensinen skulle snabbt ta slut i macken och den massiva svenska exporten som driver mycket av vår tillväxt skulle så gott som upphöra. Runt 90 % av den svenska importen och exporten är i åtminstone någon del av transportkedjan beroende av sjöfarten och även en hel del av det inhemska flödet av varor sker via vattenvägar. Av IKEA’s hela sortiment har fyra av fem produkter transporterats till sjöss.

För ett par veckor sedan, den 20 maj, anordnades Europas Maritima Dag i Göteborg med ett späckat program för en intresserad allmänhet. På detta följde under 21-22 maj en fackkonferens för sjöfarten i EU-kommissionens regi. Här avhandlades det mesta som har med havet och sjöfarten att göra. Hållbarhetsperspektivet och havets roll som en värdefull resurs syntes tydligt såväl som synen på sjöfarten som en innovativ näring. Att färdas och verka till sjöss är inte bara en uråldrig mänsklig aktivitet med en central roll i historien, det är även en näring och ett transportslag med framtiden för sig. Till hösten kommer också regeringens nya sjöfartsstrategi att presenteras där man kommer att se till dels sjöfartens samband med andra transportslag samt sjöfartens del i ett större sammanhang av närliggande tjänster och funktioner.

Allt är dock inte frid och fröjd för den svenska sjöfarten, vilket jag diskuterat tidigare på den här bloggen (se Sjöfarten ska flagga svenskt från 2010) och i artiklar. I våras skrev jag tillsammans med riksdagskollegan Lars Hjälmered och SEKO Sjöfolk:s avdelningsordförande Kenny Reinhold i Sundsvalls Tidning om de omställningskrav som IMO:s nya svaveldirektiv innebär och varför vi vill se en svensk tonnageskatt. Jag och andra med mig ser positivt på att det ställs höga miljökrav på den svenska sjöfarten, men kraven måste gälla lika för alla EU-länder och inte drabba länder som Sverige hårdare än andra.

Så sent som i denna vecka besökte jag SCA Forest Products i Sundsvall och Domsjö Fabriker. Dessa båda storindustrier är helt beroende av fungerande sjötransporter. Med det nya svaveldirektivet för farytg i Östersjön skulle SCA få ökade kostnader med – håll i dig – 250 miljoner kronor årligen! Här arbetar nu handelsminister Ewa Björling och infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd aktivt för att svensk sjöfart ska få konkurrensneutrala villkor gentemot övrig europeisk sjöfart (SvD Brännpunkt 14 september 2011). Även tonnageskatten spelar in som en viktig faktor för att skapa konkurrensneutrala förhållanden som inte missgynnar svensk sjöfart och som kan underlätta rederiernas långsiktiga planering.

Svensk sjöfart har alla möjligheter att bli starkare och då måste alla blåslampor till för att påverka till nödvändiga beslut. Det krävs för att vi ska kunna ta del av de framtidsmöjligheter som havet erbjuder och dessutom även fortsättningsvis stödja Sveriges växande export.

Dela/Spara