“Släpp fram vårdvisionärerna!”

I fredags skrev jag i LO-tidningen Arbetet om att Sverige behöver fler visionärer inom vården. Läs artikeln nedan.

Släpp fram vårdvisionärerna!

Låt fler aktörer utveckla och handla med sjukvården, manar en riksdagsledamot. Det är omöjligt att veta i förväg vem som kommer att stå för nästa succé inom vården.

Nanna Svartz var Sveriges första kvinnliga professor i medicin. Hon forskade på reumatiska sjukdomar och kontaktade under slutet av 1930-talet Pharmacia efter att ha fått en idé om ett helt nytt läkemedel. Resultatet blev succén Salazopyrin som började säljas 1940 och används än i dag för behandling av reumatism och inflammatoriska tarmsjukdomar.

Några år senare genomförde läkaren Nils Alwall den första dialysbehandlingen på en av sina patienter. Den nya metoden innebar ett medicinskt genombrott men utmaningen att kommersialisera upptäckten kvarstod tills han 1964 träffade den visionäre affärsmannen Holger Crafoord. Tillsammans grundade de Gambro som i dag är ett världsomspännande företag.

Den implanterbara pacemakern kom till genom ett samarbete mellan kirurgen Åke Senning och den medicintekniske pionjären Rune Elmqvist vid företaget Elema. Den första patienten genomgick sin operation 1958.

Listan över svenska landvinningar inom den moderna medicinska utvecklingen kan göras betydligt längre. Exemplen är fler än dessa på hur viktigt det är med goda institutioner som skapar plattformar för uppfinningsrika människor. Det som snabbt blir ännu mer uppenbart är betydelsen av samarbete mellan människor – i dessa fall mellan akademi och privata företag.

Den privata företagsamheten utgör inte en motpol till de mänskliga värden vi eftersträvar i form av ökad välfärd, bättre hälsa och längre liv. Det är precis tvärtom. Privat kapital och vinstdrivande företag har förmågan att agera som katalysatorer i den process som leder från idé till färdig produkt.

Det är få som i dag skulle tycka att de inledande exemplen är kontroversiella. Nyttan för alla dem som räddats till livet är uppenbar.

Men om man flyttar fokus från medicinska produkter till tjänsteproduktion blir tonen en helt annan. Läkemedel, dialysapparater och pacemakers får man tjäna pengar på. En ny sorts operation eller en ny affärsidé för vård av gamla ses dessvärre med betydligt mindre blida ögon. Plötsligt upphör marknadskrafterna att vara positiva för att i stället betraktas som ett direkt hot mot människors hälsa.

Några menar kanske att det är skillnad mellan att köpa något för privata pengar och att använda offentliga medel; att gemensamma skattepengar inte ska gå till privata vinster. Det är en sympatisk inställning men den missar att mediciner och medicintekniska produkter till vården också bekostas med precis samma skattepengar. Den missar också att tjänster, i precis lika stor utsträckning som varor, är uttryck för en innovativ process. Tjänsteutveckling kan handla om att göra saker på sätt som är billigare och mer effektiva. Men det kan också röra sig om att helt nya tjänster uppstår.

Sedan 1990-talet och framåt har flera reformer skapat en växande marknad för små och stora företag att erbjuda tjänster inom vården och omsorgen. Särskilt snabb har utvecklingen varit de senaste åren i samband med införandet av LOV, lagen om valfrihetssystem.

Det är omöjligt att i förväg veta vem som kommer att stå för morgondagens stora succé inom vården. Den kan uppstå i ett redan existerande vårdföretag, i huvudet på en sjuksköterska med en ny affärsidé eller hos en offentlig aktör. Även de stora universitetssjukhusen vet i dag att sprida sin kompetens genom handel med omvärlden. Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg var pionjärer inom användandet av titanskruvar för att fästa proteser. Nu kan man erbjuda sin expertis till en internationell marknad.

Sverige har potential att skapa en ännu starkare ställning inom medicinsk tjänsteproduktion och fortsätta vår stolta tradition av banbrytande innovation. Med tanke på det tydliga sambandet mellan en väl fungerande konkurrens och innovation är det djupt beklagligt att marknadsekonomins skeptiker strävar efter att “skydda” vården och omsorgen från nya idéer och entreprenörer. Alla skulle vara betjänta av att öka möjligheterna med att fler aktörer vill utveckla och handla med vård snarare än att göra precis tvärtom.

Hans Rothenberg
riksdagsledamot (M), ledamot i näringsutskottet

Dela/Spara

Är det dags för Light Hour?

Det är återigen dags för Earth Hour och jag passar på att lägga upp en text på temat som jag skrev på Politikerbloggen för ett par år sedan. Budskapet är lika aktuellt idag!

Earth Hour – en mörkergärning som siktar fel

I en tid då fler delar av världen behöver mer av ljus, värme och energi manifesteras det nu på lördag med Earth Hour. Vi som har tillgång till energi uppmanas att släcka ned i hemmen och kommuner skall släcka gatubelysningen. Inte så mycket för att hjälpa dem människor som inte har ljus, värme eller energi, utan snarare för att döva dåliga samveten.

De akuta katastroferna i Japan för två år sedan har visat hur påtagligt vårt behov av energi är. Förutom den förödelse som jordbävningen och dess efterverkningar åstadkommit, ser vi hur människor inte kan förflytta sig då såväl elektriciteten är utslagen och fordonsdrivmedlen nu sinat. Människor som idag längtar efter ljus, värme och energi. Därför framstår Earth Hour som en missriktad och verkningslös handling då varken de krisdrabbade japanerna eller människorna i tredje världen, kommer att få en milliwatt mer att disponera under den timma då mörkläggningen äger rum.

Varför är det då fel att släcka ned under Earth Hour? Utöver att det är en verkningslös symbolhandling vet vi att avsaknad av ljus spelar stor roll för sociala beteenden. Merparten av inbrott, rån och våld mot enskilda sker i skydd av mörker. Den som vill andra illa har mörkret som sin bästa vän. Ljus ger trygghet på allmänna platser vilket inte minst de som utsatts för våldtäktsförsök kan vittna om. Därför blir det motsägelsefullt att svenska kommuner ska delta i Earth Hour genom att släcka ned gatubelysningen. Man gör alltså det offentliga rummet osäkrare under en timma då världen behöver mer ljus – inte mindre.

Jag tittar på den magnifika världskartan ”Jorden på natten” som visar hur ljus och mörker fördelar sig över klotet vid midnatt. Stora delar av världen strålar intensivt medan andra är mer eller mindre kolsvarta. Ett tydligt mönster är att det lyser som starkast där demokrati och marknadsekonomi slagit rot. Den bästa insatsen Sverige och andra välfärdsländer kan göra för att lysa upp den mörkare delen av världen, är att bistå med att utveckla handel och spridandet av demokrati. Handel med svenskt kunnande inom energi och clean tech öppnar möjligheter för fler i världen till en bättre tillvaro. En betydligt klokare väg att gå än att släcker ned här hemma vilket inte gör världens mörklagda platser ett ljusare.

Earth Hour blir därför ett missriktat spektakel då världen snarare behöver mer el, ljus och värme för att bygga välfärd och trygghet. Därför borde istället proklameras en ”Light Hour”. En timma som fokuserar på möjligheterna för verklig upplysning – inte passiv symbolhandling. På lördag kväll klockan 20.30 tänder jag upp och fortsätter verka för att ljus och värme skall nå fler delar av världen.

“Tv-avgift för surfplattor känns lika modernt som häxbränning”

Nedan ser du den artikel om TV-licensen som jag skrev på SVT Debatt. Jag deltog även i programmet Debatt i TV torsdagen den 7 mars. Klippet går dessvärre inte att bädda in i inlägget men du kan se hela programmet här (debatten om TV-licensen inleder).

När SVT la ut sändningarna på nätet lovade vd:n Eva Hamilton att inte börja jaga datorinnehavare innan det utretts hur avgiften ska betalas. Men det är annat ljud i skällan när Radiotjänst nu ringer runt och frågar folk om de har surfplattor. Att koppla tv-avgiften till apparaten är hopplöst förlegat. Ge istället public service förutsättningar att fortsätta sin verksamhet genom finansiering via skattesedeln, skriver Hans Rothenberg (M).

När SVT tidigare i år började sända sina kanaler på nätet innebar det en anpassning till den moderna medievärlden. En något mindre modern följd av detta var att både surfplattor och datorer med internetuppkoppling blev belagda med tv-avgift.

SVT:s vd Eva Hamilton sa dock att Radiotjänst inte skulle börja kartlägga surfplatte- och datorinnehavare i väntan på att få en slutgiltig bestämmelse om hur avgiften ska konstrueras. I praktiken visar man däremot ingen ambition om att vänta. Som Computer Sweden kunde rapportera tidigare i veckan ringer Radiotjänst numera upp hushåll och talar om att de måste betala tv-avgift om de har en dator med internetuppkoppling eller en surfplatta – oavsett om man har någon tv eller tittar på SVT:s program.

Innan vi faller för frestelsen att göra lättköpta anspelningar på Kafka, visar detta ändå hur helt galet det är att betala tv-licens i moderna tider. Var sak har sin tid och när tiderna förändras måste även gamla käpphästar sadlas om.

I det gamla Sverige ägde Televerket hushållens telefonapparater. Ville man möjligen ha en extra telefon fick man ansöka om lov – givetvis under förutsättning att lägenheten var så stor att det var motiverat med fler än en telefon. I det gamla Sverige fanns det också två eterburna tv-kanaler (under televisionens första femton år endast en kanal) och i praktiken var det inte möjligt att ta in andra länders tv-sändningar.

Under sådana omständigheter fanns det en logik i att finansiera det enda tillåtna public service-utbudet med en licensavgift. Rationellt så till vida att avgiften landade klockrent hos den som nyttjade programmen genom den enda möjliga mottagaren – tv-apparaten.

Men den tiden är sedan länge förbi. Vilsenheten kring public service-uppdraget och dess finansiering har tilltagit allt eftersom gränserna brutits upp och tv-distributionen hittat nya vägar. Spiken i kistan kom när internet tog över som mediedominant, vilket till slut fick SVT att lägga över sina sändningar till nätet i realtid.

Därmed blev public service-utbudet tillgängligt via datorer, mobiltelefoner och surfplattor – apparater som av de flesta användare anskaffats för helt andra ändamål än att se på SVT:s produktioner. När det dessutom skulle vara tekniskt möjligt att låta enbart den som betalat avgiften se SVT:s utbud, exempelvis genom inloggning, känns kopplingen till själva apparaten lika modern som att koppla rösträtten till taxeringen eller att bränna häxor på bål.

Public service är i det samlade mediebruset en pärla i sig. Att få ta del av Vetenskapens värld och genuint granskande reportage hör i allra högsta grad ett civiliserat samhälle till. Men då ska också public serviceuppdraget ha moderna och relevanta förutsättningar till en stabil finansiering. Under de många år som Sverige levde i omvärldens medieskugga fyllde tv-licensen måhända en relevant funktion för att servera public service. Med den ständigt accelererande teknikutvecklingen faller licensavgiften kopplad till den apparat som tar emot utbudet däremot helt platt till marken.

Den rimliga finansieringen av SVT i framtiden är därmed via statsbudgeten och skattsedeln. Efter många år av god gärning vore det ovärdigt att bara begrava tv-licensen – låt oss ge den en värdig jordfästning. För det är ju i den miljön utbudet av kabel-tv numera frodas