Fokus på inkomstfördelningen missar den största klyftan

Debattartikel publicerad i Arbetet 30/8 2013.

Under våren damp en rapport ner i den politiska debatten. Rapporten från OECD visade att inkomstspridningen ökat snabbt i Sverige under de senaste decennierna jämfört med andra länder. Politiska tyckare var inte sena med att försöka tolka resultateten. Från oppositionens håll utpekades den sittande alliansregeringen som den stora boven i dramat. Mina egna partivänner har varit lika snabba med att påpeka att majoriteten av den utveckling vi sett har skett under socialdemokratiskt regeringsinnehav.

Men varför är det så ofta just inkomstfördelningen som hamnar i blickfånget i svensk debatt? Sverige har en mycket låg inkomstfördelning, internationellt sett. Det var sant 1995 och det är sant även idag. Räknar man in de tjänster som ingår i den gemensamt finansierade välfärden blir skillnaderna ännu mindre. Därtill har den genomsnittliga standarden ökat kraftigt de senaste åren och nästan alla grupper har fått det bättre.

Där Sverige istället utmärker sig i negativ bemärkelse är när det gäller de finansiella tillgångarna. Ytterst få personer i Sverige är förmögna och de som är det sitter på en mycket stor del av kakan.

Gini-koefficienten är ett mått på fördelning som varierar mellan 0 (alla i ett land delar lika på det som mäts) och 1 (en enda person äger allt). För 2011 låg Gini-koefficienten för de disponibla inkomsterna i Sverige på drygt 0,3; för övrigt ungefär samma nivå som 2007. När det gäller de finansiella förmögenheterna är Gini-koefficienten istället chockerande höga 0,8. Ser man bara till aktieägandet är den hela 0,98.

Samhället är inte ett nollsummespel. Det bör heller inte ses som ett problem när driftiga människor startar företag och blir riktigt rika. (Just företagande är det vanligaste sättet att bygga en förmögenhet.) Men det är intressant att notera att debatten ytterst sällan kretsar kring hur kapitalet fördelas. Att bara fokusera på löneinkomsterna är som att sila mygg och svälja dromedarer.

Hur mycket människor tjänar har naturligtvis stor betydelse för var man väljer att bo, vart man åker på semester och hur mycket ”guldkant” som den egna vardagen tillåter. Frågan är dock om det märks särskilt stor skillnad på bankkontot. I Sverige är ett problem att väldigt många människor helt saknar en ekonomisk buffert för oförutsedda händelser.

Vill man vara riktigt provokativ är det till och med värt att ställa frågan: Har vi för få rika människor i Sverige? Är den sammanpressade lönestrukturen rentav ett hinder för att luckra upp den ojämlika förmögenhetsfördelningen? Det går att bli rik i Sverige men det är mycket svårt att skapa en regelrätt förmögenhet genom lönearbete.

Det måste helt enkelt bli lättare att bygga upp eget privat kapital. Sverige behöver fler människor av kött och blod, som kan ges möjlighet att bygga upp nyttigt kapital för att satsa i nya idéer och företag. Dagens småföretag lägger grunden för morgondagens och bygger framtidens välfärd utan att lönekuverten naggas i kanten. Därför måste jantelagstänkandet bekämpas för att underlätta för människor att starta och driva företag. Det tjänar alla på.

Hans Rothenberg (M)
Riksdagsledamot

 

Dela/Spara

Sverige måste kämpa mot protektionism

Artikel publicerad i GT (på webben) den 20/8.

Att stänga sitt lands gränser för att förhindra andra människor tillträde har slående likheter med att stänga sina gränser för handel. Båda är utslag av ett mänskligt behov av att skydda sig mot ett upplevt hot och båda är utslag av ett kortsiktigt sätt att resonera som inte bidrar till att öka länders välstånd. Snarare håller det dem kvar i stagnation och isolering.

Men när impulsen att vilja skydda sig är som störst blir behovet av att göra raka motsatsen som mest påtagligt. Om handel är världens universella språk, kan protektionismen närmast liknas vid dess munkavle. Protektionism är ett av de största hoten mot en väl fungerande världshandel. I ett exportberoende land som Sverige hotas den inhemska tillväxten om marknaderna sluts och etablerade handelspartners alltmer drar sig undan från yttre konkurrens.

Det Sverige kan erbjuda omvärlden är inte enbart frukterna från de klassiska basnäringarna, utan i allt högre grad utvecklade tjänster och högteknologiska produkter. Om svenska företag ytterligare kan stärka sina positioner inom exempelvis miljöteknik och välfärdstjänster bidrar man inte bara till att utveckla vår egen tillväxt utan också till att sprida lösningar på framtidens utmaningar till fler länder.

Lika självklart måste vi ställa oss positiva till att andra länder också vill vara med och konkurrera på samma marknader. Ett gott innovationsklimat är helt beroende av konkurrens och korsbefruktning av idéer. Det är just därför försök att skydda inhemska traditionella industrier från konkurrens från dem som kan göra jobbet lite bättre eller lite billigare i slutändan blir till en förlustaffär för samtliga.

Den inre marknaden måste utvecklas inom EU där tjänstedirektivet måste breddas och omfatta ökad rörlighet inom flera sektorer. Inom många av de branscher som vuxit sig stora i Sverige, som följd av olika valfrihetsreformer, finns företag vars tjänster möter en stor efterfrågan utomlands. Även välfärdstjänster måste ses som lika självklara handelsvaror som järnmalm och bilar. Den globala konkurrensens mekanismer är desamma oavsett vad vi handlar med.

I Sverige finns hos de allra flesta en god förståelse för protektionismens kortsiktighet och betydelsen av att Sverige aktivt deltar på en internationell marknad. De största utmaningarna ligger i att få med så många andra länder som möjligt på samma linje. Kampen mot protektionism och för ökad frihandel är och måste vara Sveriges viktigaste mission i handelspolitiken. Det är en kamp som gynnar inte bara oss själva utan hela världen.

Ewa Björling
Handelsminister (M)

Hans Rothenberg
Riksdagsledamot (M)