Huligalningar – hur tänker de?

Så har det hänt igen – ett gäng idioter som maskerade angriper motståndarsupportrar på en fotbollsmatch. Konstigt nog finns det de som kallar det del av en “läktarkultur”. I detta resonemang finns ingen logik, bara tragik.

Det finns ett mycket känt citat – med en något oklar historia – som i svensk översättning lyder ungefär: ”Det enda som krävs för att ondskan ska segra är att de goda ingenting gör.”

Orden leder kanske främst tankarna till de fasansfulla diktaturer som vi sett växa fram genom historien men principen bakom kan lika lätt appliceras på mycket som vi ser omkring oss i vardagen. Hur många visar egentligen civilkurage när en människa beter sig illa eller någon annan råkar illa ut? Och hur många vågar sätta ner foten när det är kompisen som gått över gränsen?

Med anledning av det sistnämnda blev jag minst sagt provocerad när jag i början av sommaren såg IFK-supportrar lägga upp ett foto på Facebook. Fotot var taget under en match och visade hur några höll upp en banderoll där det stod ”Sympati för de avstängda”.

Personligen gillar jag inte läktarvåld, osportsligt uppförande eller att man på annat sätt förstör för andra människor. Däremot älskar jag fotboll. För mig hänger de här sakerna ihop. Att gå på match ska vara kul, medryckande och spännande. Därtill ska idrottsarenor vara platser där man ska kunna känna sig trygg, dit även barn ska kunna komma och där man inte ska behöva oroa sig för att de andra på läktaren förstör matchen. Jag trodde det här var en ganska självklar inställning hos de allra flesta fotbollsfans. Därför blev jag både förvånad och besviken av den snabba moteld som kom när jag kommenterade Facebook-bilden med:

”Full sympati för IFK Göteborgs supporters. Noll sympati för de avstängda. Nu visar vi Sverige hur fotboll spelas på plan och på läktaren!”

Det gick snabbt upp för mig att det jag sagt inte alls var så självklart och istället blev det andra som provocerades. Replikerna handlade om att jag minsann inte kände de som blivit avstängda och att det fanns någon slags missförstådd läktarkultur som jag tydligen inte kände till. Detta trots att jag gick på min första fotbollsmatch 1969.

Allvarligt talat, är det så himla svårt att gå på match, bete sig som folk och inte bli avstängd från kommande hemmamatcher? Varför är det är hedervärt att slåss, storma planen och kasta bengaler omkring sig? Och på vilket sätt är det tänkt att dessa handlingar skulle stärka kapaciteten hos det lag man vill ska nå framgång? Hur hjälper man de man hejar på genom att dra på sitt eget lag sexsiffriga bötesbelopp bara för att man själv misslyckats med den egna potträningen?

Och jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan försvara andra som beter sig på detta vis och drar skada och skam över sitt eget lag och förening.

Jag säger det igen: Jag känner noll sympati för dessa avstängda figurer. Det är möjligt att det bland de avstängda finns någon enstaka som är lite mindre skyldig än någon annan, eller möjligtvis råkat befinna sig på fel plats. Jag köper det. Men, det beteende som leder till avstängningar är i allra högsta grad verkligt och det förstör så mycket. De människor som inte vet vad det innebär att vara en riktigt supporter förstör glansen på våra blå och vita ränder och gör den glädjeupplevelse det ska vara att gå på match så otroligt mycket dystrare. Just därför blir jag – och många med mig – provocerad av trasorna på läktaren med texten ”Sympati för de avstängda”.

Däremot känner jag full sympati för alla de supportrar, som likt du och jag, tar med sig både hjärta och hjärna för att stötta vårt lag när de gå på match. Hur svårt kan det vara?

Dela/Spara

Stora klyftor uppstod främst före 2006

Den här artikeln publicerades i GT den 3/9 som en replik på Lise Nordin (MP) och David Suomalainen (MP).

Det är en gråsvart bild som Lise Nordin (MP) och David Suomalainen (MP) målar upp (i GT 29/8). Budskapet att allt blivit sämre i Sverige på grund av att helt vanliga löntagare med helt vanliga inkomster fått sänkt skatt är lika enkelt som populistiskt. I slutändan visar utvecklingen i Sverige att deras bild inte stämmer.

En nyligen utkommen rapport från Novus pekar mycket riktigt på att de allra flesta svenskar hellre satsar på förbättrad välfärd än sänkta skatter. Ett sådant resultat är inte överraskande. I Sverige är vi många som värnar om den gemensamma välfärden och de möjligheter och friheter som den ger oss.

Tack och lov behöver vi inte välja mellan en god välfärd och sänkta skatter. Trots att skattetrycket, fortfarande bland världens allra högsta, har sjunkit betydligt har skatteintäkterna samtidigt ökat. Fakta visar att skattetrycket 2009 var 5 procentenheter lägre än år 2000 samtidigt som skatteintäkterna stigit med 25 procent. Motsatsförhållandet mellan lägre skatter och mindre resurser till välfärden finns alltså inte.

Sverige behöver fler människor som arbetar och betalar skatt. Det tryggar möjligheterna att utveckla den välfärd som skapas genom arbete. Och grunden för det är bra klimat för företagsamhet. Den vägen har alliansregeringen slagit in på vilken också bäst tryggar fortsatt utveckling för Sverige. Att ytterligare sänka skatten för vanliga människor med helt vanliga inkomster utgör inte ett hot mot den gemensamma välfärden. Däremot visar Miljöpartiet på ett tydligt kliv vänsterut när man betraktar människors arbetsinkomster som något staten i första hand disponerar.

Inte heller håller resonemanget om växande klyftor hela vägen. OECD-rapporten som nyligen visade på ökade klyftor i Sverige mäter utvecklingen under ett par decennier. Anmärkningsvärt nog ser vi att denna utveckling huvudsakligen skedde före 2006 och att små förändringar skett sedan dess. Den har snarare bromsats in än eldats på under alliansregeringen.

Ska vi klappa oss på ryggen och vara nöjda? Nej, självklart inte. Arbetslösheten i Sverige ligger i lågkonjunktur 2013 på ungefär samma nivå som i högkonjunktur 2006, och att få fler i arbete förblir den stora utmaningen. Trots att regeringen hanterat finanskrisen väl finns fortfarande många som inte har ett jobb att gå till. Därför behövs fortsatta satsningar på jobbskapande samtidigt som jobbskatteavdragen kan ge människor mer möjligheter att utveckla morgon-dagens välfärd.