Fokus på inkomstfördelningen missar den största klyftan

Debattartikel publicerad i Arbetet 30/8 2013.

Under våren damp en rapport ner i den politiska debatten. Rapporten från OECD visade att inkomstspridningen ökat snabbt i Sverige under de senaste decennierna jämfört med andra länder. Politiska tyckare var inte sena med att försöka tolka resultateten. Från oppositionens håll utpekades den sittande alliansregeringen som den stora boven i dramat. Mina egna partivänner har varit lika snabba med att påpeka att majoriteten av den utveckling vi sett har skett under socialdemokratiskt regeringsinnehav.

Men varför är det så ofta just inkomstfördelningen som hamnar i blickfånget i svensk debatt? Sverige har en mycket låg inkomstfördelning, internationellt sett. Det var sant 1995 och det är sant även idag. Räknar man in de tjänster som ingår i den gemensamt finansierade välfärden blir skillnaderna ännu mindre. Därtill har den genomsnittliga standarden ökat kraftigt de senaste åren och nästan alla grupper har fått det bättre.

Där Sverige istället utmärker sig i negativ bemärkelse är när det gäller de finansiella tillgångarna. Ytterst få personer i Sverige är förmögna och de som är det sitter på en mycket stor del av kakan.

Gini-koefficienten är ett mått på fördelning som varierar mellan 0 (alla i ett land delar lika på det som mäts) och 1 (en enda person äger allt). För 2011 låg Gini-koefficienten för de disponibla inkomsterna i Sverige på drygt 0,3; för övrigt ungefär samma nivå som 2007. När det gäller de finansiella förmögenheterna är Gini-koefficienten istället chockerande höga 0,8. Ser man bara till aktieägandet är den hela 0,98.

Samhället är inte ett nollsummespel. Det bör heller inte ses som ett problem när driftiga människor startar företag och blir riktigt rika. (Just företagande är det vanligaste sättet att bygga en förmögenhet.) Men det är intressant att notera att debatten ytterst sällan kretsar kring hur kapitalet fördelas. Att bara fokusera på löneinkomsterna är som att sila mygg och svälja dromedarer.

Hur mycket människor tjänar har naturligtvis stor betydelse för var man väljer att bo, vart man åker på semester och hur mycket ”guldkant” som den egna vardagen tillåter. Frågan är dock om det märks särskilt stor skillnad på bankkontot. I Sverige är ett problem att väldigt många människor helt saknar en ekonomisk buffert för oförutsedda händelser.

Vill man vara riktigt provokativ är det till och med värt att ställa frågan: Har vi för få rika människor i Sverige? Är den sammanpressade lönestrukturen rentav ett hinder för att luckra upp den ojämlika förmögenhetsfördelningen? Det går att bli rik i Sverige men det är mycket svårt att skapa en regelrätt förmögenhet genom lönearbete.

Det måste helt enkelt bli lättare att bygga upp eget privat kapital. Sverige behöver fler människor av kött och blod, som kan ges möjlighet att bygga upp nyttigt kapital för att satsa i nya idéer och företag. Dagens småföretag lägger grunden för morgondagens och bygger framtidens välfärd utan att lönekuverten naggas i kanten. Därför måste jantelagstänkandet bekämpas för att underlätta för människor att starta och driva företag. Det tjänar alla på.

Hans Rothenberg (M)
Riksdagsledamot

 

Dela/Spara

Leave a Reply